funderingar

Finskan

Tvåspråkighet. Som vi ju alla vet så är finska och svenska nationalspråk i Finland. Då jag var yngre så minns jag att det pratades om att finlandssvenskarna var 6% av befolkningen, men jag har för mig att det är ännu mindre nu. Det stormar kring “tvångssvenskan” med jämna mellanrum och att få service på svenska är sällan en självklarhet. Det är såklart frågor som alltid behöver diskuteras, men nu tänkte jag berätta lite om mig själv i den här frågan.

Jag föddes i Åbo där största delen av vår bekantskapskrets talade svenska. Jag gick i svensk dagvård och svensk skola (de två år jag gick i skola i Åbo) Finska stötte jag bara på då vi var ute på gården där vi bodde. Där fanns många farliga finska pojkar. Jag hade en kompis som hade en finskspråkig pappa och på bussen hörde jag ju finska nu och då. Ibland besökte vi släktingar från min halvbrors sida och de flesta pratade finska så därför var det ju alltid lite svårt att umgås med dom eftersom vi inte hade något gemensamt språk.  

Jag minns att jag hade någon finskspråkig “kompis” men kan inte minnas att vi träffades många gånger. Det var väl kanske lite arrangerat också så att jag skulle börja förstå mig på finskan lite bättre. Fungerade ju inte så bra kanske. Jag gick också ett tag i en finskaklubb, men det enda jag minns därifrån var att gran var kuusi på finska och att kuusi också betydde sex på svenska. Och på något sätt räknade jag också ut att sex också var sexi (okej, var tvungen att redigera lite, seksi heter det ju 🙂 ) på finska. Knepigt.

Då jag flyttade till svenskspråkiga Ekenäs och började läsa finska i skolan på trean gick det således ganska så trögt. Det fortsatte det att göra och finskan var ett kämpigt moment genom hela skoltiden. Jag ville ju så gärna kunna men det var för svårt. Jag tänkte att jag nog måste flytta till Sverige eller iallafall till Åland eller Österbotten då jag blir vuxen 🙂 För i Ekenäs behövde man ju inte kunna prata finska för att klara sig.

Efter studenten flyttade vi tillbaka till Åbo. Jag hade ingen sysselsättning och började söka ett jobb. En person (som jag tycker att borde ha stöttat mig) kastade “sanningen” rakt i ansiktet på mig. “Kan du inte finska, kan du inte tro att du ska få ett jobb i Åbo.” Men hen hade fel. jag fick ett jobb som barnflicka i en tvåspråkig familj där jag jobbade i ett år. Det blev mycket klubbar, finska på barnens nivå och sakta småningom började jag inse att det är bara att försöka. Det är inte hela världen om man säger fel och blir missförstådd eller missförstår. För det mesta gick det ju bra. Efter året som barnflicka hade jag flera andra jobb där kundbeträning på finska var ofta förekommande. 

Sen fick vi barn. Eftersom Peter är tvåspråkig bestämde vi att han skulle prata finska med barnen. Det tog ett tag innan han kom igång med det. Bebisen svarade ju inte så mycket på tal så det var lite konstigt för honom att plötsligt prata finska hemma med någon som inte svarade.. Men bara han kom igång och var konsekvent så gick det väldigt bra. Idag för vi middagsdiskussioner på två språk utan att blinka. Barnen är/blir tvåspråkiga och jag drar en lättnadens suck för att de inte kommer stt ha lika kämpigt som jag med finskan i skolan eller sitt dagliga liv.

Jag själv då? Jag babblar finska dagligen på jobbet. Ibland bättre, ibland sämre. Men jag bryr mig inte så mycket om det mera. Jag har märkt att jag pratar bättre finska med personer som jag känner mig trygg med. Ofta personer som jag inte känt förut. Svårast är det nästan i grupper med gamla svenskspråkiga vänner som har bilden av att jag inte alls kan finska ännu heller. Om det är någon finskspråkig med såklart, vilket det ofta är då nästan alla mina vänner är gifta/sambos med någon finskspråkig person.

Numera behöver jag inte sitta och skriva ner långa meningar på papper innan jag t.ex. ska ringa ett samtal på finska, och numera kan jag också skämta om saken. Ibland går det helt enkelt inte och orden hittar inte fram. Men det är inte så farligt. Det mest irriterande är bara om jag verkligen är arg eller upprörd över något och verkligen vill ha fram det jag vill säga, men då det bara inte kommer ut på rätt sätt. Det är verkligen irriterande.

Jag önskar att jag kunde träffa mig som barn/ung och berätta till mig själv att det inte är så farligt. Du lär dig nog så att du klarar dig. Och det är inte så farligt om det blir fel ibland heller.

Jag vet ju att det är många andra som också kämpat. Har du? Hur går det för dig med finskan idag isåfall? Behöver du prata finska i ditt dagliga liv? Hindrar dina finskakunskaper dig från att göra saker som du skulle vilja göra? 

IMG 8847

Bilden har ingenting med finska att göra (förutom lite finsk design) men tyckte den passade bra in så här en fredag eftermiddag. Även om det inte kommer att lysa in så här i vardagsrummet nu på ett tag, solen går ner nu innan den når så här långt. Bilden tog jag för några veckor sedan 🙂

Trevligt veckoslut & hyvää viikonloppua!

16 thoughts on “Finskan

  1. Känner så igen mig alltså. Jag växte upp i Pargas och hade bara svenskspråkiga kompisar. Det försöktes med mycket som t.ex. privat finskalärare, finskaklubb efter skolan vid något skede, men ingenting bet någonsin på mig. Finska var det värsta jag visste och jag var livrädd för det. Inte förrän i vuxen ålder när jag hamnade på sjukhus och var tvungen att faktiskt prata så lossnade det. Men det har tagit oändligt lång tid för mig att komma till att ja faktiskt vågar öppna munnen utan att bli högröd i ansiktet och skämmas efteråt 😀 Vet inte vad man ha trott egentligen att e så farligt? Ingen har ännu skrattat åt mig, hur mycket jag än har yrat.

    Like

  2. Är det inte konstigt att finska ska vara så svår. Och att man inte kan lära sig prata i skolan under nio år? Jag har dåligt samvete att mina barn också blir tvungna att lära sig den hårda vägen istället för att lära sig i nån hobby i ung ålder. Men nog ska vi få leva våra liv på svenska här! Vi är ju bevis på att man lär sig som vuxen å.

    Like

  3. Jag känner verkligen igen mig i allt du skriver, har också växt upp i svenskspråkig miljö och haft svårt för finska i skolan trots att alla andra ämnen och språk gick lätt. Och största orsaken till att det ännu idag är svårt att prata ibland är rädslan för att säga fel. Och det gör man ju ändå. Men precis som du skrev spelar det stor roll med vem man pratar. I mitt jobb inom kundbetjäning går det ofta bra att prata med kunder, men med kollegor eller när kollegor hör på känns det alltid värre då man inte säger allting rätt. Det tror jag till stor del beror på finska-undervisningen som mest var inriktad på grammatik, och inte alls fokuserade på att lära sig att våga prata. Hoppas det är bättre idag och att finskaundervisningen börjar tidigare.

    Like

  4. Japp! Svårt här med, från Pargas. Helsvensk miljö. Jobbat 10 år i Helsingfors men behövde nästan aldrig finska språket, där är man väldigt isolerad (när man vill vara isolerad). Jobbade där på svenska daghem och svenska åldringshem. Det var först vid flytten till österbotten faktiskt som den avslappnade finska miljön bredde ut sig och på mitt nuvarande jobb så talar jag finska smärtfritt dagligen. Både med personal (köket) och boende. Tänk, att behöva flytta söderifrån till österbotten för att börja tala finska!! Men barriären här är så mycket lägre, och här har man mer förståelse för folk som inte kan finska och man vågar tala knaggligt i början! Stort plus! Samt att många finnar här också vågar tala svenska. Tummen upp för österbotten!!

    Like

  5. Jag kommer från en likadan uppväxt som du. I sundom pratades ingen finska, och nu i efterhand kan jag också se hur finskan fick en ganska negativ klang hemma hos oss. Vilket förståss berodde på att mina föräldrar har kämpat lika mycket som jag fick göra. Jag skulle vilja sammanställa alla timmr jag haft ångest på grund av det finska språket. Det skulle nog vara högt över det som är tillåtet för ett barn eller en ungdom. Men idag jobbar jag på en finsk teater, gör huvudroll och.. Klarar mej! Jag skriver ganska ofta i min blogg om mitt inre språkkrig. För visst har jag fortfarande svårt att förstå att jag nånsin ska kunna klara mig flytande. Finska kan faktist vara det omöjligaste jag varit med om. Men jag accepterar det och försöker lära mig nytt hela tiden. Och pratar gör jag, och fel blir det!

    Ofta tänker jag att jag skulle vilja att min finskalärare från gymnasiet skulle se mig nu. Boendes i Tammerfors och jobbar på finaka! Huhu! Tänk så det kan bli 🙂

    Like

  6. Jag kommer från en tvåspråkig familj och pratar båda språken lika flytande, tänker ofta på hur otroligt jävla tacksam jag är över det! Har dåligt språköra så kan bara tänka mej hur jag sku ha måsta kämpa om jag bara talat ett språk..

    Hursomhelst, de här med undervisningen tycker jag faktiskt felar lite. Vi var i vår skola uppdelat i två grupper – de som kan finska och de som inte kan. Vi som kunde finska fick på lektionerna läsa tidningar, se på finska program, spela ordbingo, ha massvis med diskussioner och presentationer med olika temor och jag minns dessa lektioner som något av de bästa i skolan. De som inte kunde hade grammatik grammatik och grammatik och alla hatade dessa lektioner.

    Tycker att det borde vara precis tvärtom! För vi som redan kunde finska kunde ju i prinsip "endast" tala och hade inget hum om grammatik. Märktes varje gång vi blev tvungna att göra ett grammatikprov då vitorden föll från 8-10 till 5-7. Och tror absolut att de som inte kan från förr skulle haft mer nytta av vårt undervisningsupplägg en av de evighetslånga timmarna med bara grammatik!

    Like

  7. Det är fint att läsa din blog trots att min svenska är inte så bra. Det skulle vara fint att prata med svenksråkiga personer. Här i Häme det är inte möjligt. Hoppas att vi någon gång kan träffas i Åbo. Hej på dig! Tuija

    Like

  8. Tack för detta inlägg. Jag är hemma från Österbotten men har nu i höst flyttat till södra Finland med min man. Jag flyttade hit för miljöombyte men främst för att lära mig finska! Jag är över 20 år men får fortfarande kämpa med att ens förstå allt finska.

    Jag jobbar nu på ett nästan helt finskspråkigt ställe, så för att ens ha något samtal med någon måste jag kunna finska. Jag kämpar varje dag med att försöka förstå vad de säger, men tyvärr är jag mestadels tyst. Visst förstår jag en del av vad de säger, och om de frågar något enskilt förstår jag oftast (om de pratar vääldigt tydligt). Jag har bara varit här i lite över 2 mån, så inte så länge, men ändå har jag en press på mig att jag skulle behöva vara bättre redan. Sen har man ju lite press på sig när folk tror att man är totalt tvåspråkig nuförtiden. Eller det känns så för en själv åtminstone.

    Har någon tips på hur man ska lära sig att förstå vad de pratar om? Utan att det tar flera år. Visst man ska väl bara prata på men det är inte så enkelt när man inte ens förstår vad de säger. Sen om jag kollar finsk tv eller hör på radio så fattar jag typ ingenting så känns som att jag behöver börja på en lägre nivå. Tacksam för alla tips! 🙂

    Sorry för långt inlägg men jag behöver verkligen hjälp med finskan.

    Like

    1. Fint att du delar med dig! Tror nog säkert att det lättar. Kanske du kan träffa finskspråkiga barn? Läsa finska enkla böcker och se på finska filmer? Med lätt språk. Tror man lär sig mycket också då man hör människor prata om vardagliga saker.

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s