PMS: ett svepskäl för att få vara arg?

Igår kväll då jag egentligen skulle gå och lägga mig tidigt för att skrämma bort en påsmygande flunssa, så kollade jag igenom FB och fastnade då vid ett blogginlägg som Malin skrivit. “Har du mens eller?” Jag måste faktiskt säga att det uttrycket har jag själv sällan stött på, om ens någonsin. Men jag kan tänka mig att det är många som tänker så utan att säga ut det om någon kvinna är på dåligt humör. Jag måste också göra klart för er att jag är ingen expert och det jag vill säga är enbart baserat på mina personliga erfarenheter och sådant som jag läst på nätet och sådant som personer jag litar på har berättat till mig. Det jag vill med att skriva det här inlägget, är att visa att du är inte ensam, vi är många som lider av PMS eller den värre formen, PMDS (Premenstruellt dysforiskt syndrom) och det är någonting som det borde pratas så mycket mera om. Jag har aldrig förr skrivit ett så här personligt inlägg, och är jätte rädd för att öppna mig om detta, men jag känner att jag måste göra det nu.

 

Så, har du inte problem med PMS eller PMDS så är du kanske lite irriterad, svullen och extra känslig några dagar före mens. Jag trodde att jag hade PMS före jag fick barn, för det var ungefär så som jag kände mig. Men det var först efter att mitt andra barn fötts, som jag förstod att jag har PMS, och vissa månader skulle jag nog själv diagnostisera mig med PMDS. Efter att ha läst kommentarerna under Malins facebooklänk till blogginlägget så verkar det vara så för många, att PMS:en har börjat efter att man fått barn och det är väl kanske ungefär i 30-35 års åldern för många.

 

Så vad har jag då för symptom och varför är begreppet “har du mens eller?” så obota korkat? För det första. Har man PMS eller PMDS så är det ju just mensen som tar bort symptomen. Så att säga “har du mens eller?” borde isåfall bytas ut mot “har du PMS eller?”. Då mensen äntligen kommer så är man sig själv igen och förstår inte varför man kände sig så dålig för bara några dagar sedan. Ibland kan det bara vara fråga om några timmar. 

 

Det var då jag var ungefär 33 år och mitt humör började ändras redan vid ägglossningen som jag insåg att det inte bara var fråga om lite dåligt humör före mensen skulle komma. Jag blev jätte känslig, irriterad och alldeles för arg, speciellt på mina barn. Jag kunde skrika rakt ut vad jag tyckte och hur jag kände och var alltid väldigt ångerfull efteråt. Jag kunde ligga långa stunder i sängen eller på badrumsgolvet och bara inte förmå mig att göra någonting. Det har t.o.m hänt att jag kastat saker så att de gått sönder och ibland har det också flugit grejer ut genom fönstret. Jag kunde helt enkelt inte kontrollera mina känslor och efteråt kändes det alltid hemskt. Eftersom min man jobbar borta varannan vecka, så har han tack och lov undgått det värsta, men jag tror också att just kombinationen av att vara ensam varannan vecka och vara trött och ensam om allt, har gjort att PMS:en varit värre vissa månader. Men sen då mensen kom var symptomen som bortblåsta och jag hann liksom förtränga det här och glömma bort det tills det var dags nästa gång. Och det här hände tack och lov inte varje månad, men oftast varannan. 

 

Då de här problemen började kom de så plötsligt och kändes så främmande för mig. Jag har ju alltid varit den där snälla, försynta flickan som varit lite i bakgrunden och alltid varit medgörlig och inte velat ställa till med problem. Varför var jag nu plötsligt så här arg och elak och känslig?

 

De här problemen har aldrig påverkat mitt jobb och mina sociala kontakter, för jag har lärt mig att rycka upp mig och hålla ut de timmarna jag varit på jobb och träffat människor. Skämts kanske, för inte kan man ju berätta till folk att man beter sig på det sättet då ingen ser.. Så varför har jag inte sökt hjälp? För så är det. Jag har för det första en stor skräck att tala om saker som berör mig själv, har alltid haft. Det finns bara någon spärr på som jag inte kommit på ett sätt att öppna. Och enligt vad jag hört av vänner och bekanta så vet jag ju vad den vanliga lösningen brukar vara. Antidepressiva mediciner. Och jag vill inte ta sådana helt enkelt om det finns andra sätt. För jag är ju inte deprimerad. Är man deprimerad är man det hela tiden och inte två veckor av månaden eller en vecka eller varannan dag.

 

Så varför får vissa PMS och inte andra?

 

“PMS eller premenstruellt syndrom kallas de besvär man kan känna av runt ägglossning och fram till mens. Vanliga PMS-besvär är humörsvängningar, irritation, raseri, oro, ångest, dålig självkänsla och depression. Studier har visat att PMS-besvär har en koppling till låga cirkulatoriska nivåer av progesteron, låga nivåer av signalsubstansen GABA samt lågt magnesium. Andra studier har även visat att serotonin är inblandat då kvinnor med PMS har visat lägre nivåer av serotonin under PMS-fasen jämfört med andra tidpunkter i sin cykel.”

källa

 

Då jag började snurra lite runt på nätet för att hitta lite mera artiklar om PMS så snubblade jag över den här artikeln och det här inslaget. Därifrån tog jag också inspiration till rubriken till det här inlägget. I artikeln får man se ett klipp med en forskare som inte funnit samband med PMS och menscykeln. Galenskap. Tror hon verkligen att kvinnor med PMS och PMDS njuter av att få vara arga och känsliga halva månaden? Det är ganska många år av ens liv det..

 

Men det finns också forskare som försöker hitta på en lösning till kvinnor som lider av PMS och PMDS. “Torbjörn Bäckström upptäckte på 1980-talet att PMDS har att göra med de processer som startar i kroppen vid ägglossningen som inträffar ungefär två veckor före mens. När ägget släpper från äggstockarna frigörs ett hormon som kallas gulkroppshormon. När det bryts ner bildas ett annat hormon, allopregnanolon. Varje nervcell i hjärnan har receptorer som allopregnanolon kan koppla in sig på. Det påverkar då ett system i hjärnan som heter GABA som har den märkliga effekten att den lugnar ner hjärnans aktivitet. Den här handbromsen är viktig för oss, och det finns många andra ämnen som har liknande effekter på GABA som allopregnanolon. Men för de kvinnor som lider av PMDS har de kunnat visa att hjärnan blir mer aktiv, och som i sin tur leder till att kvinnorna blir deprimerade eller aggressiva. När mensen kommer försvinner symtomen.”

 

källa

 

Idag har jag lyckats hitta några metoder som har hjälpt mig ganska mycket. Klart att jag har PMS fortfarande, men jag har ändå bukt med känslorna och känner mig lugnare och mera harmonisk idag. För ungefär ett och ett halvt år sedan nämde jag för en kompis om hur jag upplevde saken och eftersom hon hade erfarenhet av samma sak så tipsade hon mig om att testa progesteronkräm. Det är alltså fråga om en hudkräm som innehåller bioidentiskt progesteron och kan användas av alla kvinnor från mensdebuten till menopausen vid besvär av t.ex. PMS, klimakteriebesvär och alla möjliga andra kvinnliga problem. Man använder krämen lite olika beroende på vad man har för problem. Jag tänker inte gå in på det mera här men du kan läsa mera här.

 

Ett annat knep som jag kämpat med i flera år redan är att lämna bort socker och kolhydrater. Det har länge varit “trendigt” med lchf, men i mitt fall (i alla fall inte nu mera) handlar det inte om att gå ner i vikt. Men jag har däremot märkt en stor skillnad på mitt humör om jag äter socker och kolhydrater eller om jag inte gör det. Jag tänker inte gå in desto mera på det och orkar inte hänvisa till någon forskning, men jag vet hur jag själv har mått och hur jag mår nu. Många äter extra mycket socker och ohälsosamt just före mens, men jag har märkt att det får mig att må mycket sämre. För snart två månader sen hade jag en massa konstiga symptom som jag antar att berodde på candida. (Måste skriva ett eget inlägg om detta märker jag..) Jag beslöt mig för att nu får det vara nog. Jag har sen dess lämnat bort socker och mjöl helt, i början även frukt och mjölkprodukter. Förutom att jag annars mår mycket bättre så har jag också blivit av med mitt sötsug helt och hållet, och jag tror att det är en av de stora orsakerna till att jag inte lider lika mycket av min PMS mera.

 

Som ni märker så har jag en del att berätta om det här.. Och som jag skrev i början så är jag ingen expert, men jag vet hur det känns att inte kunna kontrollera sina känslor och att ha ångest och ånger för att man igen har varit den dummaste mamman i världen och det vill jag inte  vara.

 

Jag har lärt mig att känna igen mina problem nu och har med hjälp av krämen och omändrad kost lärt mig att genomleva dom. Jag har fått höra att jag ska börja med hormoner (p-piller, spiral eller annat) men jag har redan för länge sedan bestämt mig att jag inte mera vill tillföra något onaturligt i min kropp. Inga hormonella preventivmedel här alltså med andra ord..

 

Jag hoppas att detta megalånga inlägg kan hälpa någon, om inte annat så att känna igen sig. Malin skrev i sitt blogginlägg att hon varit rädd för att publicera sina tankar om ämnet, och jag kan inte annat än instämma. Jag hart tänkt skriva om det här hur länge som helst, men just nu känns det som att det var bra att jag väntade då det känns som att jag har lite mera kött på benen (även en om min omändrade kost faktiskt fått mig att gå ner flera kilon..). Jag vill inte att människor i min närhet ska se på mig på ett annat sätt, men jag vill att de ska förstå och kanske inse att jag eller de inte är galna ifall de själv lider av dessa problem. Jag vill inte heller att någon ska tro att jag tror att jag nu är någonslags hormonterapeut bara för att jag berättar om dessa problem och länkar till vissa sidor och tipsar om litteratur och preparat. Men jag vet vad som hälpt mig och jag vill tro att det också kan hjälpa någon annan. 

 

Jag vill ännu tipsa om en bra bok om ämnet som jag tycker att alla människor borde läsa. Både kvinnor som lider av hormonella problem, de som inte gör det och även deras vänner och män. Kaos i kvinnohjärnan heter den och är skriven av Mia Lundin. 

 

Vi kvinnor måste sluta lida i tysthet

 

 

16 thoughts on “PMS: ett svepskäl för att få vara arg?

  1. Det verkar som om blogginspirationen rejält kommit i gång! Jag minns inte att jag skulle ha haft premenstruella besvär, däremot hiskeliga menssmärtor första dagen. Någon sa att det verkade värre än födelsevåndor. Efter fyra lätta förlossningar instämmer jag i det påståendet. För min del tog menssmärtorna slut efter det jag fått barn, tvärtom till vad det tycks vara för dig med PMS.

    Like

  2. Tack! Lider också av detta efter att ha fått mitt första barn. Begrep inte vad som hände när jag på en sekund blev aggressiv och saker började flyga. Skämdes så efteråt.. Ska fundera på att ändra om kosten om der hjälper! Bra inlägg!

    Like

  3. Hemma hos oss är det ganska vanligt att det märks på oss kvinnor ( mor och dotter) när det är dags. Då kan vi nog få höra " har du mens eller…" eftersom vi tydligen förändrar oss. Och om du beter dig lite khöm.."sämre" , gnäller, blir snorkkigare eller stressar som en galning, så är det ju liksom lite tillåtet då det är den tiden i månaden. Har själv aldrig haft så svåra menssmärtor medan dottern lider av det i flera dagar och hon brukar pga att hon har ont, verkligen vara "jobbig". Jag för min del går omkring och smått önskar att det hela snart skulle ta slut…börjar ju sakta men säkert närma mig den åldern. Och jag tycker att choklad är den absolut bästa medicinen mot PMS….

    Like

    1. Att ha lite dåligt humör kan ju vara skönt att ha något konkret att skylla på, men sen då det inte är lite dåligt humör och pågår i två veckor så är det inte så roligt.. Jag tyckte också att choklad var bra förut, men nu vet jag att det bara får mig att må sämre 🙂

      Like

  4. Jag lade in hormonspiral för att slippa detta. Jag blev också väldigt arg och otrevlig och ville inte vara sån. Spiralen tog också bort mensen och den har jag inte saknat.

    Like

  5. Så intressant och viktigt ämne. Jag upplever också att det blivit värre efter att jag fick barn och börjar redan vid ägglossning. Mitt värsta symtom är dock inte att jag blir arg och irriterad på min omgivning, utan att jag helt tappar mitt självförtroende. Tvivlar på alla mina val, min framtid och mina förmågor. Och det är också tungt, att känna sig värdelös i några dagar. Men sedan går det över och man glömmer. Till nästa gång. Ett väldigt konstigt och onödigt fenomen enligt mig!

    Like

  6. Bra inlägg, tack 🙂 Jag kom på en grej till som kom efter barnen: ibland (inte varje gång jag ska ha mens, kanske var tredje eller var fjärde) får jag GRYM huvudvärk som inte går om med värkmedicin. Också den gången har jag för mig att det var Caj som såg sambandet mellan huvudvärken och PMS:en (bra med en observant man), nu har jag hittat en värkmedicin, litalgin, som fungerar. Jag ska prova vara utan socker nästa gång, tror jag, för att se om det skulle bli bättre. Och om det här fortsätter eskalera ska jag också prova den där progesteronkrämen.

    Like

    1. Tack själv 🙂 Jo, säkert finns det samband där också. Allt hänger väl ihop på något sätt. Testa på om du upplever att det är jobbigt, man klarar sig nog även om det kan vara besvärligt i början.. Men det är faktiskt omgivningens inställning som är den jobbigaste (då man inte äter socker alltså.)

      Like

  7. Bra att du har hittat nåt som fungerar för att få lättnad! Jag hade värst problem med PMS vid tjugonånting. Dels var jag konstant hungrig el sugen från ägglossning till mens (fanns det bara torrt bröd hemma så åt jag torrt bröd tills det var slut eller jag mådde illa), så vikten steg en del. Dels var jag deppig och gråtig dagarna före mens – ibland intill det absurda. När jag en gång vakat flera timmar en natt och gråtit över att en viss bokfigur inte existerade på riktigt bestämde jag att det var dags att söka hjälp. Då hade jag enorm nytta av p-piller (som dessutom tog bort min akne). När jag slutade med dem efter ett antal år hade symptomen minskat. Visst kunde jag ha slängar av dem, i form av enstaka dagar med dåligt humör och irritation, utan någon som helst anledning (tills jag kom på vilken dag det var i månaden). Ibland blev det snudd på absurt – som den gången jag läste "Den fula ankungen" för en fyraåring och började gråta då ankungen frös fast i isen 😀 (fyraåringen tog det coolt och sa "jaja, läs nu!"). Just nu ammar jag och väntar med spänning (not!) på att se vad som komma skall då mensen återkommer….

    Like

  8. Nå nu läste jag! Och grät, för idag skrek jag "äääät dååå!" åt min stackars fina dotter då hon vägrade ens smaka, så hennes mun vändes till ett uppochnervänt U o hon sa "sluta kika mamma". Mammahjärtat brister ju. O att kasta saker… jepp. Händer varje månad. Också idag. Bra inlägg, ska kika på alla dina länkar i det också! Kram ❤

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s