Bloggangst

Jag tänkte att jag skulle försöka mig på att blogga lite.. Men jag vet inte.. Det har redan en längre tid känts som att bloggen inte har en så stor del av mitt liv mera. Jag har allvarligt funderat på att sluta väldigt många gånger. Det känns som att jag inte får ut så mycket av bloggen just nu faktiskt. 

 

Jag trodde att det skulle bli bättre då vi flyttade. Att jag skulle ha mera att skriva om och mera nytt att visa. Jag tror inte ens att jag visat någon helhetsbild på vårt nya hem här. Många rum som ni inte fått se…

 

Vet inte varför, men det känns som att det inte är någon idé. Vem bryr sig liksom. (Ursäkta på förhand till er som jag vet att gör det)

 

Känns som att jag inte kan fota mera, det är alldeles för mörkt hela tiden, alltid råddigt någonstans, vill inte visa sånt som är halvfärdigt, då jag äntligen sätter mig ner för att försöka blogga så är jag egentligen alldeles för trött, eller så är det någon som stör mig. Jag bara städar och städar hela tiden och det känns som att det inte finns ett slut.

 

Min mamma säger att jag har för höga krav på mig själv och för mycket på gång hela tiden. Det är delvis sant. Men det är nu bara så.. Jag behöver ett nytt år och ny energi.  Och jag behövde få skriva ner det här. Jag vet att jag inte måste blogga. Men jag har gjort det så många år så bloggen har blivit som en av mina bästa vänner, det skulle kännas som att avsluta en lång vänskap om jag slutade blogga.

 

Jag vet inte ens vad jag ska skriva om mera. Jag vet inte vad ni vill veta/läsa/se. Men kanske det nu börjar röra på sig efter att det här gnällinlägget är publicerat. (Och kanske jag helt enkelt behöver ge mig mera tid och planering till bloggen för att det ska kännas värt att blogga)

 

 

image1

 

Jag skaffade mig iallafall en ny frisyr idag. Blev lugg igen precis då den förra luggen vuxit ut och blivit lika lång som resten av håret..

Inatt var jag rädd

Inatt blev jag verkligen rädd. Jag vaknade vid 4.30 av att det ringde på dörren. Något besök väntade jag inte vid den tiden såklart.. Efter att det ringt på dörren så började någon rycka i dörrhandtaget.

Jag vågade inte gå ner och se efter vem som var där eftersom jag då hade varit tvungen att gå så att personen där ute antagligen skulle se mig. I något skede tyckte jag att jag hörde röster så jag visste inte ens om det var en eller flera.

Jag fann inget annat val än att ringa 112. Men någon patrull fanns ju inte i närheten såklart. Efter en stund ringer polisen upp. Jag blev ombedd att ringa upp på nytt om han försvann eftersom de hade så mycket i Åbo och var så långt borta.

Hann ringa flera andra samtal också efter detta, men de flesta har ju telefonen på ljudlös på natten. Tänkte om någon i närheten hade haft möjlighet att komma och skrämma bort honom. Eller inte vet jag vad jag tänkte.. I såna här situationer tänker man inte så mycket.. Rinde också och väckte upp pappan som ju var yrvaken och blev jätte orolig såklart. Men vad skulle jag göra?

Plötsligt vaknar storebror och har hört mitt samtal och är så rädd så han skakar. Han tror att det är en tjuv som försöker ta sig in.. Jag försöker lugna honom samtidigt som jag med jämna mellanrum hör hur någon rycker i dörrhandtaget. Jag försöker också skuffa bort alla hemska tankar på vad som skulle hända ifall han skulle ta sig in på något sätt.. Men försöker hålla mig så lugn det går. Sätter storebror på vakt i fönstret för att spana efter polisbilen. Så att han ska ha något att fokusera på. 

Till slut efter en evighetslång halvtimme kommer polisen. Jag hör inte vad dom säger men då jag till slut vågar öppna dörren så informerar dom mig om att det “bara” var nån väldigt berusad person som trodde att han bodde här. 

Så han trodde det i en halv timme.

Inget hände ju, och allt gick bra men jag kan ändå inte få bort tankarna på vad som hade hänt ifall jag glömt att låsa dörren och inte vaknat. Hade han bara ringt på hade det varit en annan sak men han försökte faktiskt komma in.. 

 

Jag är väldigt glad att polisen kom även om det tog ett tag. Och att de tog händelsen på allvar och förde bort mannen. Och nu har jag flera vänner som har lovat ha telefonen på ifall det är något. Känns ju tryggt iallafall. Men kommer nog att vara rädd ett tag framöver då jag är ensam, och jag hoppas att barnen fixar detta utan desto större rädslor.

Det här var precis en händelse som jag INTE behövde just nu då jag annars också känner mig väldigt stressad och att det är lite för mycket av allt just nu. Har inte fått så mycket vettigt gjort alls idag. Pratat av mig nog i några samtal, men känner nog att det här är en händelse som säkert kommer att påverka trygghetskänslan ett bra tag.

 

Jag tror ju inte (antar att det var slumpen som gjorde att han kom hit..) att han kommer igen men ändå käns det väldigt mycket mindre tryggt än vad det gjorde igår.

#metoo ELLER #ett blogginlägg jag önskar att jag inte hade behövt skriva

Så här i efterdyningarna av #metoo kampanjen så känns det som att jag måste reda ut mina tankar lite. Skulle jag ha läst allt som skrivits skulle jag ha suttit många timmar och mått dåligt av allt som folk delar med sig av. Många av mina vänner har delat statusuppdateringen, men det är också många som inte har gjort det. Jag har funderat mycket på orsaken till att vissa gjorde detta direkt, vissa efter en stunds betänketid och vissa inte gjort det ännu och troligtvis inte kommer att göra det heller.

 

Något svar har jag inte kommit fram till, men jag vet att alla kanske inte vill vara så personliga på sociala medier. Jag tror dock inte att de som valt att inte delta i diskussionen inte skulle ha något att säga. Jag hoppas att det inte är så att de som inte velat dela med sig verkligen sitter på hemska hemligheter och helt enkelt mår jätte dåligt just nu av den här kampanjen. För jag tror att dom också finns. Men jag tror också att så gott som alla någon gång varit med om otrevliga situationer där någon gått för långt. 

 

Jag har själv inte delat statusuppdateringen. Ännu. Men jag kommer att dela det här blogginlägget, för det jag vill säga blir en allt för lång statusuppdatering på facebook. För jag vill inte bara skriva ut #metoo, utan att gå in lite mera på mina egna erfarenheter och upplevelser. För de finns. Jag har tack och lov undgått de värsta trakasserierna och aldrig utsatts för våld. Först tänkte jag att inte har jag ju utsatts för något, men sen började jag tänka efter och minnas saker som jag nästan glömt bort. Saker som jag säkert då tänkt att inte varit så stora. Men eftersom jag minns dom än idag så förstår jag ju nu att det är saker som såklart inte var okej. Så här kommer några minnen från mitt liv. Några minnen som jag önskar att jag inte hade. Några minnen som inte har påverkat mig desto mera, men också några minnen som gör att jag är extremt noga med att lära mina barn hur de ska bli ansvarsfulla vuxna och lära sig vad som är okej eller inte. Både hur de ska behandla andra, men också hur de ska säga ifrån både om de själva blir utsatta eller om de ser eller hör om någon annan som blir det.

 

  • “Har du tappat en skruv? ” trodde jag att han som jag körde förbi på gatan ropade mot mig. Jag var kanske 12 år och på väg hem från musikskolan. Min cykel hade haft något fel ett tag och det knakade en del då jag cyklade fram på gatan. Han ropade samma sak igen så jag saktade jag in och stannade cykeln.. Då hörde jag vad han egentligen sa. “Vill du suga på min kuk?”. Jag var 12 år och har aldig cyklat  bort så fort som den gången.

 

  • Jag var lite äldre och gick i gymnasiet. Jag hade valt en valfri kurs för att jag tyckte att det verkade intressant och för att jag ville lära mig mera om ämnet. Jag hade kjol på mig den dagen om jag inte minns helt fel. Antagligen ganska kort. Det var under en period i mitt liv då jag sökte mig själv som de flesta andra i den åldern. Färgade håret svart och använde ganska mycket smink. Ändå var jag ganska osynlig. Plösligt stod läraren bredvid min pulpet. Sen satt han sig på huk bredvid min pulpet för att vad jag trodde visa sitt intresse över min forskning. Plötsligt hade jag en hand på mitt lår. Det var inte många sekunder men jag minns ännu idag hur äcklad jag kände mig. Det blev aldrig något med den kursen och intresset för det ämnet svalnade ganska snabbt. (Det här var långt ifrån en engångsföreteelse och jag fattar ännu inte idag hur många försvarade lärarens beteende för jag vet att det var många som blev utsatta på olika sätt..)

 

  • En sommar jobbade jag i skärgården. Serverade i restarurangen och städade stugor. Ibland kom det grupper till ön och ibland ingick det bastubad med servering. En gång var det ett gäng manliga gynekologer på besök. Vid tidpunkten då jag och en annan skulle föra mat och dryck till gruppen så var de redan väldigt berusade och ganska opåklädda. Och väldigt ogenerade över detta. Och nivån på under bältet skämt som uttalades under den stunden vi var där, var nog något så grovt så jag nog aldrig varit med om detta efteråt. Jag måste säga att jag har en väldigt diffus bild av denna händelse än idag, och jag tror inte att det var någon som var närgången, men hela situationen var så väldigt absurd. Men.. kunden har alltid rätt.. I serveringsssamanhang händer det nog väldigt mycket annars också.. Närgågna kunder som trycker sig mot en då man försöker göra sig så smal som möjligt för att komma förbi och skämt om det ena och det andra. 

 

Det här är bara några situationer ur mitt liv där någon (i alla dessa fall, män) gått för långt.  Men det har också i mitt liv förekommit blottare, äldre män i samband med jobb och fritidsaktiviteter, män på gatan, skolkompisar, män på krogen och på nätet som tagit sig friheter. Och de kommer knappast att sluta finnas. Inte ens fast den här kampanjen blivit så utbredd. Tyvärr. Men jag hoppas ändå att den öppnat upp ögonen lite för de som blundat hittills.

 

“T är den enda pojken som är snäll med flickor”, fick jag höra idag av en mamma till en flicka på förskolan. Först blev jag jätte glad och kände mig lyckad som förälder. Det anser jag vara min plikt att se till att han också fortsätter vara. Men efter att ha tänkt efter en stund så blev jag lite ledsen att hon upplever det så. Det börjar redan tidigt. Låt inte pojkarna bråka med flickorna på dagis bara för att det hör till. För då kommer dom att fortsätta göra det. En som river flickorna i håret på dagis utvecklas antagligen inte automatiskt till en våldtäktsman, men det är där som vi kanske kan sätta stopp med att säga emot. Nu menar jag inte att det här ligger på dagisarnas ansvar, utan det kommer nog hemifrån i första hand. Lär barnen att vara snälla med alla så slipper vi kanske att dra igång en sådan här kampanj i framtiden. Och det är många som har lyckats för jag känner också många män som säkert känner sig väldigt kränkta av den här kampanjen just nu. “Inte alla män”, ni vet men den diskussionen tänker jag inte gå in på nu..

 

Jag kunde såklart säga mycket mera om detta men det känns som att måttet med #metoo är ganska rågat just nu. Det börjar kännas obekvämt för många. Men det får det göra. Det känns även väldigt obekvämt för mig att skriva det här, men det här är mitt bidrag. Tack, det var det jag ville ha sagt.

Hösten

IMG 4

 

Jag gillar nog hösten. Färgerna, dofterna och ljudet. Det som uppstår då löven virvlar mot asfalten och krossas under fötterna. Känslan av nystart och mycket program. Ivern att ordna upp i knutarna och förbereda för vintern. Planer att träffa människor som ger en energi men även att koppla av hemma i lugn och ro. Hösten är som en bra vän. Den går alltid att lita på och bråkar ibland men är också ofta på soligt humör och ger en energi och glädje. 

 

IMG 3

Sommarpusslet!

Så var vi snart där igen. Sommarlov! Men för många innebär sommarlovet ett ordentligt pussel. För då barnen är lediga i 2,5 månader, så har många föräldrar bara några veckor semester. Vi har ju turen att ha en pappa som är hemma varannan vecka och i sommar så är han dessutom hemma extra länge då han har tre veckor ledigt i två omgångar (med en vecka jobb emellan då jag har ledigt). Själv är jag ledig fyra veckor i juli och vi är alla lediga tre veckor tillsammans. Av de veckorna är vi en vecka på resa.

 

Dom dagarna som ingen av oss föräldrar är lediga så kommer barnen att vara med sin mormor och morfar. Antingen hos oss eller på landet. Så länge barnen är små är det ju såklart möjligt att ha dom i dagvård då man själv jobbar, men det är väl dom där tidiga skolåren som är lite knepiga. Blir nog många långa timmar för en 7-10 åring att vara ensam. Sen ordnas det ju en hel del läger också för just dessa barn. Men det blir ju nog ganska dyrt att fixa hela sommaren så (eller den tid man själv inte är ledig). Storebror kommer att inleda sommaren med att få på “indiankurs”. 10-14 har han då sysselsättning. Programmet lät dessutom jätte kul! Dom ska tillverka t.ex. drömfångare, väva med pärlor, sy läderpåsar och tova sittunderlag. Finns ju en massa andra läger och kurser också, men för vår del blir det den här veckan. 

 

IMG 9713

 

Eftersom vi inte har heldagsbarnvakter så jätte nära så är det viktigt att vi har allt sådant här planerat redan ett tag innan sommarlovet börjar. Så vi vet nu exakt var och med vem barnen är ända fram till den 15.8.. Känns bra att ha det fixat!

 

Hur fixar ni med barn i skolåldern er sommar om ni inte själva är lediga lika mycket som dom? 

Givandets glädje

En av de egenskaper jag önskar att mina barn ska ha och ta med sig till vuxen ålder är glädjen i att inte bara få och få utan också att ge, men tyvärr så har vi tydligen misslyckats lite på den fronten..

 

Jag försöker med jämna mellanrum föreslå att plocka ut lite leksaker och skänka till välgörenhet men tyvärr så blir dom aldrig så ivriga som jag skulle önska. 

 

Jag blir nästan orolig ibland och ganska ledsen då de inte kan förstå att det också kan kännas bra att ge bort något. Att förstå att vi har så mycket som många andra inte har.

 

Igår var största delen av dagen en lång diskussion om detta, bara för att jag föreslog en så enkel sak som att barnen skulle få en femma var då vi åker till Ikea, som de skulle få köpa var sin present till oss föräldrar med. Jag vet inte vad det var dom inte förstod eftersom dom tyckte att det var en hur dålig tanke som helst. Det kan ju hända att det tidiga uppstigandet (storebror vaknade första gången kl.5..) följt av tv-tittande och chokladtomte hade en inverkan på humöret, men jag blir ändå så ledsen över att en så enkel sak skulle bli en så tråkig energikrävande diskussion.

 

Helst skulle jag ju vilja att en present de skulle köpa skulle ges till någon som behövde den mera, men jag tror att det är mera konkret att börja skola dem i givandets glädje med att låta dom få ge något som de ser och också ser att blir mottaget.

 

Det finns ju så många sätt att ge och det finns hur många välgörenhetsorganisationer som helst att understöda speciellt så här i juletider och jag skulle så gärna hjälpa flera, men i år valde jag att betala in en summa till Röda korsets och Mannerheims barnskyddsförbunds insamling “Hyvä joulumieli” som samlar in pengar som kan ge inhemska familjer en glad jul. Vi tänker inte alltid på det i vårt överflöd att det finns människor i vår närhet som inte alls har allt det som vi ser som en självklarhet, speciellt kring jul. Just nu valde jag att skänka en julslant till detta ändamål. Övriga organisationer stöder jag för övrigt flera gånger i året.

IMG 7164

 

Är era barn bra på att dela med sig av sitt överflöd och vad kan vi göra för att uppmuntra dem att bli givmilda osjälviska vuxna?

 

“Mina barn är inte bortskämda”

Det här är ju helt galet. Vad tänker en människa som ger så mycket julklappar till sina barn så de nästa år inte ens har hunnit öppna alla från förra året? Vad vill en lära sina barn med det och vad saknas i ens liv om det känns som att en måste skämma bort sina barn på det sättet?

 

Jag talar om den här artikeln som berättar om familjen som ger nästan 100 julklappar till sina barn var! Granen syns knappt bakom julkappsberget..

 

Våra barn får nog nöja sig med var sin lite större lego, några gemensamma presenter och lite böcker och smågrejer. Och det dom får av resten av släkten såklart. Blir väl sammanlagt kanske 10-15 presenter/barn. Det tycker jag är ganska passligt eller nästan lite för mycket.

 

I min barndom/ungdom var det alltid ganska (väldigt) mycket presenter under granen. Vi var ju ganska många och ibland tog det flera timmar att öppna presenterna. Nog tyckte man ju att det var roligt då, men jag önskar att mina egna barn också lär sig att presenterna inte är allt. Det finns så mycket mera som är trevligt med julen förutom presenterna.

 

IMG 5132

 

Julen 2012 var det ganska så fullt under granen hos oss.. (Ocn en ganska sned gran tydligen också) Men då firade vi också hela 10 personer här hemma hos oss. I år är vi “bara” sex personer här och i år igen har vi alla lovat att det inte blir så många julkappar i år. De senaste åren har vi verkligen haft mycket mindre julklappar vilket varit väldigt skönt. För vem behöver en massa grejer. Vi har redan fått vår största julklapp i år som var något så nödvändigt som en ny brandstege. De saker jag själv ger i år är saker som jag antingen själv gjort, något som inte tar plats eller sådant som mottagaren verkligen önskat sig.

 

Hur mycket julklappar ger ni era barn?